Jag vet inte om ni också drabbas av samma känsla – men ibland blir jag väldigt trött på mig själv. När jag får en idé i mitt huvud som liksom växer sig fast, en målsättning som magkänslan tycker ska bli rolig och utmanade. I början. För jag vet ju med mig att jag efter ett tag kommer tycka att samma målsättning är tröttsam, oviktig och väcker prestationskrav efter ett tag när den inledande motivationen börjat falna. Just däri ligger konflikten. Jag vill prestera och älskar att fullfölja – men tycker att själva pressen är öken och en riktig motivationsdödare i sig. Lite som mina obefintliga tävlingsnerver. Den prestationspressen klarar jag mig utan. Men att prestera utan dess like (som jag älskar) utan krav på sig själv (som jag hatar) är inte så enkelt. Lite som att trolla fram en kanin ur en hatt. Alla vet ju att det faktiskt inte går.
När jag försöker leva livet sådär fridfullt utan målsättningar och prestationskrav blir det himla tråkigt och meningslöst. Tanken är tusen gånger roligare än verkligheten. Jag måste ha något att göra, att jobba mot, för att inte harva runt i ingenmansland. Det bara är så. Därav alla projekt hit och utmaningar dit. De ger mig något att fokusera mot.
Att skriva ut dem i bloggen är däremot både bra och dåligt. Bra, för att det blir verkligt. Dåligt, för att det skapar krav och lite lätt ångest. Ångesten beror inte på att jag känner att jag måste klara min utmaning, men att jag hela tiden måste jobba mot den. Det blir ett måste och måsten är ju som bekant dödstråkiga. Att påbörja en massa projekt och sedan tröttna och sluta redan halvvägs mot mål känns som ett rätt värdelöst karaktärsdrag som jag inte vill identifiera mig med. Jag vill inte vara sådan helt enkelt. Det är som att springa lopp och alltid bryta. Jag vill fullfölja.
Så jag är lite kluven. Kluven mot att outa att jag faktiskt vill komma i den form som jag var i Miami 2009. Att det är min målsättning. Det skulle vara lite mindre jobbigt att springa snabbt om jag vägde en sisådär 13 kg mindre – som jag gjorde då. Samtidigt så är det inget fel på mig nu. Ja, mer än att magen trillar över linningen lite för mycket då, vilket jag i och för sig tycker är väldigt osnyggt. Och att det är rätt trist att handla kläder. Men det är inget jag mår direkt dåligt över och som jag liksom går och grubblar över i annat avseende än att det är lite lustigt med träningsbloggare som mig, som tränar och tränar och som ändå är synbart överviktiga. Å andra sidan tycker jag att just den delen av mig är något positivt.
Hur som helst. Tänk om jag skulle dra igång ett litet projekt ändå, lagom till min 30-årsdag om en sisådär 7-8 veckor. Ett litet kom i formprojekt. Att fylla 30 känns inte särskilt dramatiskt, mest för att jag umgås med en hel del vänner som redan fyllt 30 och som både är unga, roliga och snygga – men det är ändå ett slutdatum som kan vara passande, och ett tidsspann som inte hinner tråka ut mig. Helst skulle jag vilja ha en viss fettprocent som måttstock och målsättning, men det är lite krångligt. Därför får det bli måttband och vikt.
Jag tänkte först skriva att jag skulle fundera på den här utmaningen över natten. Men det vore slöseri med både tid och tankekraft. Jag fattar beslut med magen och magkänslan har redan bestämt mig. Det är klart jag kör. Det är ju kul med projekt och målsättningar och just nu tycker jag att det här ska bli förbannat skoj! Nästa vecka kommer min motivation förmodligen att ha bytts ut mot lite lätt prestationsångest, men då vet ni i alla fall hur jag känner – och varför.
Miami, 2 år och 13 kilo sedan:
44 kommentarer
Det jag gillar med dig är att du gärna delar med dig av ditt träningsupplägg för veckan och att du ibland fullföljer träningsschemat och ibland inte. Du är en “vanlig” människa med ovanligt mycket energi och glädje som du förmedlar till oss bloggläsare. Även om man inte får till all den träning som man tänkt sig så måste man komma ihåg att lite träning är bättre än ingen träning alls.
Jag har precis tagit mig tillbaka till gymmet och där tänker jag se till att stanna. Tappade helt träningsmotivationen i våras och har tvingat mig till 2-3 löprundor i veckan. Har inte haft någon som helst lust att köra styrka i gymmet. Men nu spritter det i kroppen och träningsvärken i armarna/axlarna glädjer mig.
Dina kloka inlägg hjälper mig att hitta motivationen till att träna.
Ser fram emot att följa dig på vägen till ditt mål, kämpa på!
Oj, vilket gensvar!! Tusen tusen tack för att ni engagerar er. Det betyder så himla mycket!!
Em: ja korta mål är ett måste annars dör jag motivationsdöden på riktigt… 🙂
Frida: jag åt metformin ett kort, kort tag men har dels svårt för piller eftersom jag alltid glömmer, och sedan har jag för mig att det liksom inte rättar till problemet. vad jag minns det som så gör det att man blir illamående och därför äter mindre? och då är det enklare att hålla sig till rätt livsmedel istället (ej kolhydrater alltså). men jag kan ha fel?? Yasmine äter jag just för PCOS:en men jag kör ett uppehåll just nu, borde nog återgå till det… (vissa går ner av att äta det men kanske kan man också gå upp av att sluta?)
Nina: jag vet inte riktigt…. känns fel att göra det eftersom jag har ett speciellt ätarsätt. men jag kanske ska göra en variant av det hela… ibland är det fint med input! 🙂 det jag är tveksam mot är att det känns som en hets då liksom.
Heja dig!
Du är fin som du är, men man ska själv vara nöjd och trivas och sådana beslut ska som du skriver komma från magkänsla!
Jag tror på dig och att din beslutsamhet tar dig dit du vill!
Ärlighet är befriande, trettio är inte så farligt och du är superinspirerande och fin som du är! Och prestationsångesten bor hos mig också. Jag hatar att tävla och prestera inför andra, framförallt inom fysiska moment. Konstigt det där, hur den som ofta tränar mest i gänget kan känna sådär?
Vad skulle hända om du ärligt redovisade vad du äter i bloggen? Hjälpa eller stjälpa? Fel signaler eller rätt signaler?
Hejja dig, du är såå bra!!
DU är fantastisk!
Du är på riktigt. Det är det som gör dig så fantastisk.
När motivationsdippen kommer – finns vi där och styr tillbaka tankarna! 🙂 That’s what friends are for. Heja dig.
Lustigt att du skriver just det här inlägget nu. Häromdagen funderade jag hur jobbigt det vara att vara Träningsglädjen personifierad om man som jag just nu är omotiverad och inte så mycket känns så roligt. Så känner du av det? Och sen funderade jag även på det här med att gå ner i vikt och nå sina mål. Innan jul gick jag ner nästan 5 kg, men nu är jag gått upp tre av dessa så känns det fruktansvärt svårt, fastän jag gjort det förut. Kanske är det att jag vet att jag kan och att det gick lite för lätt sist. Men så har jag inte gått in för det heller, bara tanken gör mig omotiverad…
Jag blir fullkomligt i extas varje gång du skriver sådana superinlägg som verkligen är ett nålstick på extakt rätt plats 🙂
Vad du än bestämmer dig för kommer jag, och fler med mig, peppa och stå vid din sida 🙂
Favoritbloggen no 1!!
/Sandra
Jag har läst din blogg i snart ett halvår och jag tycker det är en utav de bästa bloggarna som jag läser. Jag blir så inspirerad! =)
Bra skrivet! Jag förstår hur du tänker. Försök dels att hitta glädjen i varje litet steg, varje dag som går mot målet i stället för själva målet i sig. Ibland tror jag dessutom det kan vara nyttigt att göra saker som inte alltid känns jättekul. Troligtvis kommer du var Mer stolt över att då just ha gått i mål. Det gäller att påminna sig om känslan man strävar efter. Hur du vill må när du gått i mål.
Det är en svår balansgång, men jag tycker du gör rätt som satsar.
@John. Riktigt så enkelt är det inte alltid när man har PCOS och insulinresistens. Man kämpar helt enkelt på en annan spelplan än andra överviktiga så andra “regler” kan behövas för att komma till bukt med problemen. Jag tror inte på och förespråkar heller inte några slags mirakelpiller som är lösningen på alla världens problem. En sund kost och träning är självklart alltid de viktigaste byggstenarna för en hälsosam kropp men om en sund kost och träning inte ger de resultat som en person utan PCOS och insulinresistens skulle uppleva varför då inte hjälpa kroppen på traven lite?
Varför skall lösningen alltid vara att stoppa i sig läkemedel med en mängd biverkningar då man istället enkelt kan byta matvanor? Vad skall man göra om inte kemikalierna hjälper? Lägga sig på operationsbordet och förminska magsäcken verkar ju vara populärt nu för tiden…
Kolhydrater gör min mage uppblåst, seg, mitt sötsug ökar, jag är hungrig hela tiden, höjer mitt blodtryck, ger mig dålig hy, ger mig vätskebrist och dåliga tänder. Min lösning: Ta bort kolhydraterna och helt plötsligt mår jag fantastiskt bra!
Hejsan! Jag har också PCOS och har läst på en hel del om syndromet, ber om ursäkt från början om du tycker denna fråga är för närgången eller opassande (isf får du gärna radera kommentaren) men har du testat att äta metmorfin? De PCOS:are som har problem med insulinresistens (och ofta är överviktiga) blir ofta mycket hjälpta av detta och det brukar ordineras. Själv är jag inte överviktig men vore jag det skulle jag definitivt testa för det verkar vara väldigt bra just vid “vår” åkomma. Ha en härlig fredag!
Du ska ju göra det du känner för, det är ju ditt liv. Dom flesta av oss här dömer dig ju inte, vi tycker du ju du är grym vad du än hittar på!
Man kan ju bara göra sitt bästa, right?!
Kram
Jag känner verkligen igen mig i din beskrivning av hur man sätter upp mål som känns sjukt roliga och motiverande för att någon vecka senare, när innebörden av utmaningen på riktigt faller över en, känns begränsande, träliga och bara som allmänt sura äpplen.
För egen del har jag ju utmaningarna #nocandy2011 som faktiskt gått över förväntan även om jag har varit lite lenient med vad som räknas in i kategorin godis och mitt senaste påfund: att gå ned fem kg. Det var peppande at first men nu känns det tråkigt att räkna kalorier och inte kunna äta godis. Men man har ju outat sig på bloggen och som du skriver vill man inte vara en quitter.
Har tränat regelbundet i snart tio år. Jag har tränat varierat och regelbundet och tycker att träning är bland det roligaste som finns! Har däremot aldrig brytt mig så mycket om kosten eftersom jag ansåg att mängden träning borde ta ut mängden onyttigheter! Och tränar man mycket får man ju bättre hållning och känner sig snyggare! Sen plötsligt i början på året fick jag för mig att väga mig och upptäckte att jag under det senaste året hade lagt på mig nästan 12 kilo! Kom som en chock och förundrade mig över hur mycket tyngre jag faktist var! Man tror inte att detta händer när man tränar fyra gånger i veckan. Insåg att jag fick kolla över min kost och började föra matdagbok för att se vad jag stoppade i mig. Lärde mig en hel del om blodsocker och snabba och långsamma kolhyderater, mineraler och vitaminer. Nu, 7 månader senare väger jag 13 kilo mindre! Och då har jag inte gått hungrig en endaste gång och visst kunnat unna mig godis, dock inte varje dag haha! Det skönaste är dock hur mycket lättare allt känns! Mår bättre, och är i betydligt bättre form! Kul att musklerna faktist syns nu! 🙂 Detta blev en lååång kommentar men har följt din blogg länge nu och ville berätta lite om min resa.. Tack för en fin blogg!
Jag håller helt med dig angående att outa sina mål i bloggen. Jag tror det var det som hände mig på Sthlm marathon, jag hade sagt att jag skulle komma in under 3.30 och när knäet började smärta och jag insåg att jag unte skulle kunna fortsätta i samma tempo så tappade jag allt fokus. Att halta i mål en halvtimme senare var inte aktuellt, då kastade jag hellre in handduken direkt.
Kanske borde vi inte skriva ut våra mål förrän de är på väg att bli uppnådda? fast å andra sidan är stödet från bloggläsarna värt otroligt mycket. Svårt det där…
Vackra människa! Du skrev detta samtidigt som jag skrev att vi aldrig blir nöjda. Jag stödjer dig i allt du gör 4ever liksom, men du är så himla vacker. Precis så som du är. På insidan OCH utsidan.
Vi ska fira din 30 årsdag med dunder och brak och du ska få provkissa min nya toalett.
Kärlek och kramar
Jessica
Jag känner så väl igen mig i det där med att outa sina mål i bloggen. Tror det var lite det som hände för mig på Sthlm marathon, jag hade sagt att jag skulle gå under 3.30 och när knäet började smärta så insåg jag att jag inte skulle kunna fortsätta i det tempot, och att halta i mål en halvtimme senare än planerat fanns inte i mitt huvud. Då var det lika bra att kasta in handduken direkt…
Kanske borde vissa mål stanna i ens huvud tills de faktiskt är uppnådda? Samtidigt är det guld värt med allt stöd från läsarna.. svårt det där.
Alla är vi fina på olika sätt men vill man förändra något hos sig själv så tror jag att det är ganska viktigt med “måsten”. Själv trivs jag allra bäst med måsten för då vet jag att det blir gjort.
Vi människor är lata i vår natur och rent instinktivt gör vi inte mer än vad vi behöver. Vi måste ha pekpinnar och måsten för att uppnå saker som bryter våra rutiner.
Om ditt mål är att gå ned i vikt så verkar det, precis som du säger, som att det är strikt LCHF som gäller. Vi människor är ju olika känsliga för insulin. Själv har jag alltid kunnat äta vad jag vill utan att lagra fett men jag går på strikt LCHF av hälsoskäl.
Du har ju svaret på problemet så det är ju bara att köra och visst är det mycket godare med äggröra och bacon till frukost än torrt industritillverkat bröd? Dessutom så blir man mätt 😉
Hej! Vad roligt att följa dig på alla dina planer!
Jag hänger med den här gången också!
Men jag skulle vilja köra samtidigt med dig!!
Vad säger du?
7-8 veckor skulle passa mig så bra också till Venedig marathon!!
Heja heja!
Kram
Utan att ha varit i ditt huvud, utan att kunna veta exakt vad du känner så tänker jag att det kanske är så att det är tålamodet som tryter lite efter ett tag? SÅ kanske är du sån som bör ha ganska korta mål hela tiden? Att du mår bäst av att ha tidsmässigt kortare mål, kalla det delmål, så du kan checka av dem ett efter ett?! SOm nu, ett mål för 7-8 veckor- då ligger inte målet i horisonten?!
Om typ 2 veckor kommer jag hugga tag i min cardio på riktigt- så då kan vi väl springa intervaller ihop och schasa bort fettet tillsammans! =)
Kram!!!!!
Usch vad det är bekant det där med prestationskraven – och mycket svårt att ändra på – jag tror man behöver hitta en nyckel för att skala bort kraven, avdramatisera utan att ta bort betydelsen och vara snäll mot sig själv. En blogg kan nog ironiskt nog både hjälpa och stjälpa på den punkten 🙂
Jag är övertygad om att du ror iland vilket mål du nu än siktar på – ha kul på vägen också!
Ha! Klart du fixar det! Du e ju super Puman med pannbenent jue! Men du ska veta att du e bara du och väldigt bra precis som du är!
Att fylla 30 är en baggis! Det är då det roliga börjar! Att fylla 40 är däremot inte lika latjo! Men jag känner mig som nånstanns runt 34, så va sjutton gör det! Å man säger ju att det roliga börjar vid 40, så då har både du och jag något att se fram emot *s* (bara det att jag kommer dit lite fortare tyvärr)
Kul med projekt!
Vi läsare är ju här och kommer självklart peppa när du tappar motivationen och känner att prestationsångesten kommer krypande. Vi vill ju att vår favvo-bloggare ska lyckas och samtidigt må bra på vägen mot målet! 🙂
Det ser jag fram emot att följa. Jag gillar din blogg!
Känner igen det där med att alltid sträva framåt. På gott & ont för min del. Vet jag att jag klarar att springa milen på under 1 h har jag svårt att ta det lugnt & softa en annan gång t.ex.
Du är superfin på bilden, men nu också. Jag kommer i alla fall heja på dig mot målet. Det ÄR ju roligare att ha ett syfte med sin träning! 🙂
Lycka till!
30 var roligt men vet du, 40++ är ÄNNU bättre! 🙂
Håller tummarna för dig!
det slog mig nu, jag har aldrig tänkt på hur gammal/ung du är – du bara ÄR FANTASTISK jämt.
Lina: ps. ja – jag hade ett tidsbestämt mål – jag skulle vara brudtärna på ett bröllop i kanada: http://www.traningsgladje.se/2009/06/antligen-brollop-vilodag-9-av-17/
Lina: tusen tusen tack, vad glad jag blir!! jag var väldigt strikt 2009, varje beslut jag gjorde var rätt den våren. jag åt strikt lchf och var verkligen målmedveten. det krävs en del fokus för att vara så, men jag hade väldigt roligt under tiden. det är dags att hitta tillbaka till den känslan. att verkligen känna att något är viktigt.
Hej! Vill bara säga att din blogg är min favoritblogg! Dina beskrivningar av känslor och upplevelser känns så äkta och genomtänkta – och ger mig aldrig prestationsångest även om den känslan dyker upp i andra sammanhang, precis som du skriver. Hur gjorde du för att “komma i form” 2009? Hade du satt upp ett tidsbestämt mål då också?
Marie: bra och relevant fråga. jag äter vad folk skulle anse som bra – men det är inte rätt för mig helt enkelt. enkelt förklarat kan man säga att jag går upp i vikt av kolhydrater, jag får insulinpåslag av det och min kropp lagrar varje bit bröd som fett. jag är lite som laktosintoleranta som mår dåligt av mjölk och sådant – fast jag mår dåligt av annat. jag kan äta hur mycket surdegsbröd och äpplen och annat som är “bra för kroppen” – men för min kropp är det direkt dåligt. dumt va!
Vad är anledninen till att du gått upp i vikt? Du verkar ju träna mycket. Lycka till!
Soffan: nä, inte 13 på 7 veckor. Målet blir snarare att göra bra val – för målet att få bort valkar på magen. Vilket gör det hela lite odefinierbart… den där aspekten bör jag nog fundera lite på märker jag…
Spännande! Har du något specifikt mål? För inte ska du väl gå ner 13 kg på 7 veckor!?
Och trettio är faktiskt toppen att vara 😀 .
Annie: det är sådana som du jag vill bli som när jag fyller 30! 🙂 och jag är rätt nöjd med mig som person och inte så osäker på hur jag ser ut, men – jag gillar som sagt projekt och vet att det faktiskt är bättre utan valkar på magen.
1) du är ju superfin som du är
2) men heja utmaning! Det här blir kul att följa o peppa.
3) om d e ngn tröst så känner jag mig yngre o barnsligare som32-åri g än när jag var 25 🙂