Jag är hemma. I hjärtat och i verkligheten. Hemma i min lägenhet. I det som är mitt. Eller… okej, det är väl Grabbens lägenhet också… Vi stod en lång tid ute på balkongen igår. Lyssnade på någon som hade fest på en annan balkong. På vågskvalp från Nissan och på skratten från restaurangerna vid bron. På musik som hördes från en uteservering och på fåglar som flög över Norre Katts park. Lyssnade på allt det där som är hemma.
Imorse vaknade vi efter ställd klocka. Snoozade någon halvtimme extra medan solen flödade in genom sovrumsfönstren. När jag gick ut på samma balkong som igår kväll såg jag flera löpare som kom morgonjoggandes längs Nissan. Unga, äldre, killar och tjejer. Med och utan hund. Snabba steg och lätta fötter och släpande, långsamma, morgontrötta.
Min utmaning imorse var att springa det andra passet i Träningsglädje Training Camp. 70 andra personer har också kört samma pass – eller ska köra innan veckan är slut. Det är inspirerande att veta att många andra också går igenom samma jobbighet, samma trötthetskänslor och samma svettpärlor i pannan och mjölksyra i benen.
De första 30-sekundrarna gick fint. Pigga ben, lätt steg och bra driv. De 2 60-sekundrarna gick också rätt så bra. Härligt, tänkte jag. Solen värmde terrängen under mina fötter och trädkronorna låg som ett luftigt tak över huvudet. Rundan vi sprang runt Frennarp var platt och snäll – men intervallerna blev hårdare. I de 2 90-sekundersintervallerna höll jag bra tempo och driv, men nu började det bli jobbigt på riktigt. Sådär så att man liksom inte hinner återhämta sig under vilan. De 2 efterföljande 2-minutrarna sprangs i ett annat tempo. Inte samma snabba steg, men ändå hög ansträngningsnivå. Och så var det de 2 sista riktigt långa intervallerna: 3 minuter. Den första av dem minns jag inte, men i den sista så var det som att springa i en annan värld. Jag hörde Grabben någonstans lång borta men tänkte på helt andra saker. Tankarna flöt i sirap och benen gick av sig själva. Inte särskilt fort nu heller, men fort nog för att jag skulle vara nöjd. De allra sista 2 30-sekundrarna var en njutning. Korta, sköna, svettiga – och snabba.
När jag hämtat andan tog vi gott om tid på oss att stretcha. Bryggan nedanför huset badade i solsken och firade semesterkänslan med extra mycket sätesstretch.
8 kommentarer
Tack Elin! Skorna är ett par Marathon10 från Adidas. Grymt skön sko och nästan lika mycket favorit som mina Nike Free. 🙂
Sara, jag blir helt kär i dina skor! Vilken modell är det? Tack för en trevlig blogg!
Nina: kul att du gillade passet! kör hårt! 🙂
Ulrika: ja, svårt att slita sig till sthlm…
Annah: tack, vad glad jag blir!
Jojohanna: krya på dig!
Apan: ja, du kan ju försöka. tror inte du kommer lyckas. lika lite som du lyckas med denna kommentar.
helt plötsligt känner jag ett stort behov av att köpa ett svart armbandsur i plast på vilken det skall stå TOMTOM, en tröja på vilken det står CRAFT, ett par ny gummiskor från tillverkaren ADIDAS!
Jag bara MÅSTE ha dessa saker!
Jag kommer att bli lycklig av dessa saker..
Jag är i brygga..
Måste bli förkylningsfri först. Sen får jag väl köra alla pass på ett bräde för att hinna ikapp 🙂
Bra jobbat!
Vilken härlig blogg du har! Ska se till att följa den i bloglovin så jag inte glömmer bort den =)
Vad härligt det låter! Känner igen mig på bilderna, vi cyklade där när vi var i Halmstad i juni. Måste vara underbart att bo så. Trevlig helg!
Vilken härlig start på dagen!
Jag körde passet i tisdags. Det var jobbigt, förstås, men samtidigt kändes det riktigt kul efteråt. Kul att någon annan knåpat ihop ett träningspass åt mig, jag kunde bara köra efter “spelets regler” och kämpa på:)
Hoppas att du får en fin helg!