Jag och Grabben sprang intervaller tillsammans med ett dussin andra personer på Balance ikväll. Det var en lång orienterare som höll i passet och det var snabba korta intervaller vi skulle springa. Mentalt var det jättelätt. Fysiskt var det ganska lätt också eftersom jag fegade lite på hastigheten. Jag är lite osäker på min kapacitet men borde veta med mig att 1-minutrare är så korta att det går att springa snabbare än jag tror.
Vi sprang 8 st 35-sekundrare med 25 sekunders vila, 7 st 45-sekundrare med 30 sekunders vila och till sist 6 st 1-minutrare med 30 sekunders vila. Tanken var att vi skulle hålla samma hastighet på alla intervaller. Rätt rejält mycket enklare än de 2 pyramidpassen jag tidigare har varit på.
Instruktören hälsade snällt på mig innan klassen. Sedan undrade han hur det gick vid ett annat tillfälle också. Alla andra stämde han av med relativt ofta – frågade hur det gick och hur det kändes. På en Running Clubklass är vi typ 14 pers och passet är en timma lång – det finns tid att ägna alla rätt mycket tid under en klass. Snacka om att känslan av ignorans var total.
Antingen skilde jag mig från de andra genom att se riktigt otrevlig ut. Eller så sprang jag helt enkelt för långsamt. Jag har varit med om den där totalignoransen en gång tidigare – då sprang jag i en grupp ledd av Malin Ewerlöf Krepp och hon ägnade mig inte ett enda ord. Den gruppen var på runt 10 pers och jag fick bra pepp av de snabba löparna Jessica och Åsa med sub40-kapacitet. Av Malin fick jag inte ett enda tips, inte ett enda påhejande ord. Snacka om att känna sig ännu sämre än vad man redan är!
Det som räddade mig från att känna mig så dålig att jag aldrig skulle ta ett enda löpsteg igen är att jag uppenbarligen saknar den gen som jämför mig med alla andra. Men det hindrar mig inte från att bli irriterad när jag känner mig orättvist behandlad för att jag springer långsamt. Och jag gråter en tår för alla andra som mår dåligt av att jämföra sig med alla andra och alltid känna sig sämre – och som på grund av det tappar både löp- och träningsglädje!
Den där orienterarsnubben på Balance står inte särskilt högt i kurs i mina ögon. Om jag hamnar på en av hans klasser igen kommer jag att gå därifrån.
23 kommentarer
Hej Sara. Mitt namn är Magnus, och jag arbetar på Balance. För det första vill jag bara be om ursäkt. Tyvärr är ingen person, eller organisation perfekt. Inte heller vi. Vår ambition däremot, är att skapa Din, och alla andras, bästa träningsuppleelse. Och då menar jag inte “bara” att banden fungerar, ventilationen är perfekt eller att schampot är av högsta kvalitet. Nej, med en upplevelse menar jag hur man blir bemött, hur roligt du hade under passet och hur gärna du vill komma tillbaka. Tyvärr lyckades vi inte denna gång. Jag hoppas du kommer tillbaka så vi får försöka visa att vi faktiskt menar och vill leva upp till vår ambition,- din bästa träningsupplevelse. P.s, du får gärna maila eller ringa mig direkt. Trevlig Torsdagskväll. /Magnus
Hej igen Micke – verkar förresten som om du jobbar på Balance Stureplan av din IP-adress att döma? Tråkigt att du inte skrev det i kommentaren. Diskussioner blir alltid bättre när de är ärliga.
Micke: välkommen till min blogg! av din kommentar att döma förstår jag att du tittar in för första gången. jag har skrivit mycket bra om running club förut – så jag gick inte in för att hitta fel specifikt på den här klassen. precis som du har jag också tränat på ett antal anläggningar med allt det där du beskriver, köat för att få träna och allt det där. om du läser mina inlägg om balance så ser du rätt snabbt att det inte är dessa aspekter jag klagar på. jag uppskattar balance, bokningssystemet och att det är fri bindningstid. välkommen att läsa lite till! ha en fin dag också!
Har aldrig någonsin upplevt att jag blir sämre behandlad än någon annan på Balance.
Trist att du känner så!
Jag har tränat på ett antal anläggningar med skitiga duschar, otrevlig personal, köer till klasserna som ringlar långt utanför anläggningen. Listan kan göras oändlig. Kan det ha varit så att du gick in på klassen för att hitta fel?
Jag vet hur det känns. Det är nog därför jag har testat typ alla gym som finns, men tillslut valt Friskis. De kanske inte alltid har de mest krävande passen eller det bästa utbudet, men jag känner mig aldrig “för dålig” för att gå på något pass där. Just på den punkten tror jag många av de andra gymkedjorna kan lära sig något. Det är tråkigt när bara de som behöver hjälpen minst får den mest eftersom de är så duktiga.. :/
Usch, jag hade också blivit irriterad – och en smula besviken. Kan man bara se till de som är bäst i en grupp, eller de som uppfyller de krav man själv har, då ska man inte vara instruktör.
Heja dig Sara!
Bra inlägg Sara, i båda fallen borde du fått lika mycket coachning som alla andra. I mina ögon är du en löparidol. Jag har svårt att ta mig de där längre passen som du är så grym på. Tänker faktiskt bjuda in mig själv på en långlöpardate snart med dig och din hälft. 😉
Det är bättre att ha ryggrad än springa snabbt. Kör hårt, gör din grej!
Kram Johanna
Fan va trist och bli så nonchalant behandlad. Jag skulle nog också bli ledsen. Du är grym som står på dig och inte låter dig nedslås av sådana idioter utan någon form av pedagogik!! Heja dig Sara!!!
Ni är fantastiska, som en liten armé som står vid min sida. Och ja, det är trist när något sådant här händer. Jag blev inte ledsen – men jag blev grymt irriterad. Det bor nog en liten rättvisekämpe i mig… Jag är så himla mån om att de som inte upptäckt träningsglädjen ska få uppleva den, men då behövs det hjälp – inte stjälp…
Alltså jag menar inte att du var för dålig för klassen, utan själva känslan av att vara det när man inte får respons. Det är lite så på vår thaiboxning av ena tränaren… man får inte så mkt som en blick ibland på 90 min. Visst att vi är många, men det är så utstuderat att om man inte är bäst är man inte värd att få hjälp. Typ.
Åh fy sjutton va trist, sånt är min skräck! Sats börjar med liknande nästa vecka, tänkte shit det verkar bra, men jag tror jag är för dålig för att gå på detta… nu känner jag det ännu mer så, får se om jag vågar mig dit.
Sådär känner jag mig jämt när jag springer. Fy f*n. Som när jag var på träningshelg i höstas och knät strejkade och jag strejkade och jag hamnade sist och båda två ledarna sprang i täten (??), ingen som höll ihop gruppen och till slut var alla borta och jag vilse i skogen jag aldrig varit i förr. Inte så att man blir mer sugen på att springa då!
Vad tråkigt, sånt där kan skada mångas motivation och självkänsla. Det sista en instruktör ska göra.
Vad är det som säger att en fd elitlöpare är bäst att lära ut? Inte fan kan Anja Pärsons farsa åka som henne, inte kan Holms farsa hoppa lika högt heller. Att lära ut pedagogiskt, att ta fram det bästa ur varje individ borde vara basen för en tränare eller instruktör (jag förstår att det inte alltid funkar på en spinningcykel där det ska visas och 40 pers trampar i takt). Allt för ofta har jag mött Bodypumpinstruktörer som står och speglar sig själv och sina fantastiska kroppar medan halva gänget gör benböj helt fel.
Usch. Du är bäst Sara. Och snyggast. För orienterare har spräckliga, lila/gröna/rosa/blå byxor från 80-talet. Sådetså.
En stjärna till alla pedagoger som bryr sig. En stjärna till dig.
Åh vad trist…jag håller HELT med dig Sara – i en grupp på bara 14 personer ska man f*n ägna deltagarna lite uppmärksamhet! Skönt och tur att du är klokare än att du låter dig nedslås av det. Du är grym Sara – keep it up!
Men gumman de låter helt hemskt. Men då måste jag berätta en hemlighet som jag inte sagt tidigare. När jag springer och tycker det är för jobbigt för att orka (du vet den där gränsen som man kommer till när man precis börjat sin bana som blivande löparproffs ;), man tänker ge upp och börja gå) då tänker jag på dig och hur duktig jag tycker du är. Du springer, spinnar, gymmar, yogar och tränar allt man kan på denna jord. Då blir jag så inspirerad att jag på ren jävlaranamma springer vidare. Så tack för att är så duktig och till och med gör mig till en bättre löpare.
Kram
Usch vad illa! Jag hade nog blivit så irriterad att jag hade spänt ögonen i honom,klivit av löpbandet och gått därifrån! Du är grym det vet du!Oavsett vad töntiga långa orienteringskillar gör 🙂 Kram
Så underbart skönt att läsa att du har integritet, självkänsla, självförtroende nog att ej jämföra dig och därför heller ej bli ledsen och samtidigt så oerhört smärtsamt att tänka på hur en del andra skulle recensera just det bemötandet. De som behöver mer bekräftelse än du!
Framförallt är det hemskt att läsa om den bristen på pedagogik som finns hos vissa instruktörer! Det tar mig snabbt i tanken tillbaka till skolgympan där man bara kunde få MVG om man hoppade en viss höjd- och VG om man kunde springa en viss sträcka på en viss tid….
Är inte instruktörens jobb att se till att alla gör sitt bästa?? Det handlar inte om tider, sträckor eller nåt annat mätbart- utan utifrån sina egna förutsättningar ska man kan utvecklats! Det spelar ingen roll vilken tid du sprang på- du var värd samma uppmärksamhet, uppmuntran och tips!
Det var väl en klass där man tränar sig på att bli bättre- inte nån jävla uppvisning?
Vilket häftigt pass, förutom upplevelsen dock. Måste ta mig från förorten nåt och testa nya saker märker jag.
http://mammakropp.blogg.se
Åh, det är ju det värsta! Själv är jag instruktör och hade bekymmer med att mötas alla blickar ikväll på passet, jag vet ju själv hur värdefullt det är.
Jag vet ju att du klarar dig bra utan löpcoach, har följt din blogg ett tag nu så var din egen supercoach istället 🙂
Vad trist! Om jag blivit behandlad så hadejag blivit ledsen och gått hem och tänkt att jag var värdelös… för 10 år sedan. Nu hade jag bara blivit arg och skrivit ner passet som du!
Vi ses i Prag på fredag!