Jag tänkte mig 45 minuter spinning 06.45 imorse men det blev 90 minuter gågging klockan 09.00. Gågging, som en blandning mellan gång och jogging, alltså. Det kändes nämligen oerhört tungt i början. Herregud, tänkte jag. Hur ska det här gå?
Ju längre jag höll på desto bättre gick det. I uppförsbackarna gick det bäst. Jag hade medvetet valt en runda som gick mestadels uppför. Långa, sega backar jag skulle besegra – alltid joggandes. Och det gjorde jag. Visserligen inte så himla fort men det spelade ingen roll. Jag gav inte upp.
Terrängslingan på Galgberget hade sandats och jag bestämde mig för att ta en runda på 3:an. Det var här den mestadelen av gåendet hände. Det var ju halt! Trots sand! Så jag gick i nedförsbackarna. På platten och uppför så joggade jag. Jag tycker personligen att halkrisken är mindre när jag småjoggar än när jag går – steget är mycket lättare och snabbare då.
Efter 3 program av P1:s “Retorik” var jag hemma. Redo för dusch och frukost och fruktansvärt trött på grådisvädret.
6 kommentarer
Måste vara luften helt enkelt! Sprang precis inomhus och då gick det lite lite bättre. Annan luft såklart. 🙂
Glöpning – nytt ord!!
Även kallat Glöpning =)
Bra jobbat där. Segt för mig också idag… Helt utan uppförsbackar och på löpband… Något i luften?
Skrev precis till Madde att jag undrar om det måste varit något i luften idag som gjorde allt extra segt! Men ja, alla träningspass som blir av sägs ju vara bra så vi får väl klappa oss själva på huvudet ändå 😉
ja, trygghet och en viss rädsla. Det ÄR en tröskel att stiga över, att inte ge upp när det börjar ta emot. Den driven har vi olika mycket och tankegångarna kring det intresserar mig väldigt!
huu. Galgberget, ja ingen rädsla hos dig Sara, det märks 😉
Morgongrogging läste jag först.. 😉 Vad duktig du är!