Jag är nojjig när det gäller hälen. Analyserar varje känsla som genomsyras i foten. Undrar om det jag känner är hälseneont – eller om det bara är skoskav. I eftermiddags var det bara begynnande skoskav. Men på morgnarna är jag likförbannat stel som en 70-åring i vristerna (jag upplever det som vristerna men det är ju det på insidan som är stelt antar jag) och stapplar fram de första stegen från sängen.
Jag ska verkligen försöka att skynda långsamt även om jag är världssämst på det. Slog precis bort tanken att en 10-timmars gångutmaning för nästa vecka skulle vara hur kul som helst och bannade mig själv eftersom det var dumdristigt (men den som känner sig manad får gärna anta den utmaningen istället!). Suktades av tanken på 6-timmars tidslopp om några veckor men det är verkligen dumdristigt. Tror jag.
Hur fan skyndar man långsamt? Det har jag nog aldrig gjort. If not now then when är mer min melodi. Jag kikar på gamla bilder och längtar. Vad innebär det att skynda långsamt? Vilket tidsperspektiv snackar vi om?
Hur man börjar springa igen är en sak. Funderingen om inlägg en helt annan. Anledningen till varför inlägg kan vara bra är att hälsenan kan bli sned eftersom jag supinerar rätt så mycket på ena foten. Men jag vet inte jag.
Jag tjatar alltid om att man ska lyssna till kroppen istället för till alla andra. Kanske gäller det som allra mest nu. I inläggsfrågan finns det olika läger och jag står rådvill. Problemet är att kroppen inte är så himla snabb på att berätta vad den föredrar. Det tog till exempel 29 år för kroppen att protestera med en ilsken hälsena. Men vad var det egentligen den protesterade mot? Och med tanke på allt vad jag har sprungit (varav minst 27 av de 29 åren spenderades i helt fel skor för mina fötter) så är det en rätt så tam protest. Jag vet ju inte ens när jag hade den där ursprungliga inflammationen som läkte fel. Eller varför. Så, jag vet inte jag. Alls.
Bild från vårens häftigaste löparäventyr på Österlen.
14 kommentarer
Inte är det lätt, har själv haft problem med knäna och försökte träna lite för ett par veckor sedan men det fungerade inte så bra.
Har nu äntligen gått till en naprapat och fått stötvågsbehandling och en förklaring på problemen. Det skall vara inlägg också men det behöver inte vara formgjutna, men det kanske berodde på att dom själv sålde några standardvarianter.
Vad tror ni om inlägg, bör man formgjuta dom?
Skall dock kunna komma igång och träna löpning snart hoppas jag. Cykel och promenader går fint.
Man får försöka att inte ha bråttom bara 🙂
Jag håller självklart också tummarna för att det blir bra för dig!! Hoppas hoppas!!
Det är svårt när man vill så mycket. Jag får mina livs första inlägg på torsdag, ska se om de kan hjälpa mig med mina problem.
Tänkte på det där med morgonstelheten, jag är superstel de första stegen på morgonen, men tycker att det går snabbt över.
Ibland kan det ju vara så i alla fall för min del att jag får ont om jag INTE tränar. Då gör det ont lite överallt men så fort jag kommer igång igen så mår kroppen bättre.
Tack för era kommentarer!
Att gå till “någon” har jag redan gjort – och blivit behandlad med stötvågsteknik vid ett gäng tillfällen i somras. Efter sista behandlingen skulle foten få tid att vila och den tiden har gått ut nu – men en läkningsprocess är ju ingen exakt tid och det är det som är det svåra.
Ska dock testa att klämma på hälsenorna och se hur det känns så tack för den påminnelsen!! Jag vet hur det har känts förut när de gjort ont och det är faktiskt det enda sättet som fötterna pratar med mig (förutom ont vid tryck av höga hälkappor på skor, men sådana undviker jag numer ändå).
Som Katarina säger så hade jag anlitat en duktig naprapat eller kiropraktor, för att se om problematiken inte sitter i någon annan
del av kroppen.
Sedan för att ta det ett steg ytterligare så anser jag att kroppen
är en koagulerad tanke – en fråga då att ställa sig är kanske vad
denna yttre skada/begränsing speglar i dig. Inte en helt lätt uppgift.
Lycka till!
Who
Tyvärr vet jag en del om hälsenor som tjurar… Morgonstelhet kan vara ett första tecken. Är det inte värre än så så är du ju tidigt ute med att mota bort problemet – och det är bra. Kläm på hälsenan. Gör det ont nära foten ska du göra excentriska tåhävningar på plant underlag (båda benen upp, ett ner) 15*3/per ben per dag. Absolut inte mer. Gör det ont längre upp på senan gör du samma sak men på ett trappsteg. I det senare fallet ska du gå djupt ner med hälen. Lycka till! Och blir det inte bättre – sök naprapat.
Har också svårt att skynda långsamt, (som om inte min egen bloggtitel säger allt) men du får väl se det som att du skyndar långsamt nu för att kunna skynda snabbt resten av livet… Håller tummarna för att det blir bra, så snart som möjligt.
Alla är vi olika. Och vi löser problem på olika sätt eftersom vi tänker och ser olika saker. När du beskriver ditt problem i hälen så tänker jag genast att svagheten sitter någon annanstans. Var? Inte vet jag, men när jag hamnar i trubbel så anlitar jag något som vet bättre än mig och som kan se det jag själv inte ser.
En terapeut (sjukgymnast, naprapat eller annan) med mångårig erfarenhet av idrott är guld värd. Har du en, använd denna eller hitta en! För en idrottskvinna är det lika viktigt som en bra tandläkare.
Lycka till, och hoppas att du snart kan genomföra alla utmaningar du önskar utan begränsningar 🙂
Om du inte lyssnar på kroppen nu, så när?
är det achillessenetendinos du har ?? i så fall ska tydligen excentrisk träning vara det bästa. prova det, om du inte redan gjort det! hoppas det löser sig.. 🙂
Men, just hälsenorna (mina är ju trasiga sen länge) – om du klämmer på själva hälsenan hela vägen uppifrån och ner – gör det sjukt ont då? Sådär ont så benet bara sparkar till?
Vet inte alls hur man gör för att skynda långsamt men det är nog det som är det bästa för att inte få ont igen. Svårt att lyssna på kroppen men det gäller kanske att lära sig vilka signaler som betyder allvar och vilka som man kan leva med.
Åh, det där är så svårt. Jag skaffade inlägg för ca 1,5 vecka sedan så det är svårt för mig att säga om det hjälper eller inte, men faktum är att idag sprang jag och kände inte av knäproblematiken alls.
Men man blir sjutton så rådvill eftersom man tvingas avgöra om man ska springa med inlägg eller om man ska springa barfota.. Vad är bäst liksom? Hur ska man kunna veta det?
Och som du påpekade, väljer man “fel” kan det ju ändå ta ett bra tag innan kroppen gör en uppmärksam på det.
Många frågor, inga svar. Som livet i allmänhet. 😉 Hoppas du snart kan slappna av igen!