Läser intressanta artiklar om löpning, fötter, skor och skador på Träningslära. Oerhört intressant, inte minst eftersom jag numer är ett levande frågetecken vad gäller mitt löpsteg, min löpning och eventuella skador.
Det som (alltid) är svårt men samtidigt oerhört viktigt, är det där med källkritik. När det gäller vad folk skriver om mat så vet jag vad som funkar för mig. Jag läser kolhydratinläggen i nyhetsmedia och sociala medier och är trygg i vad jag vet som funkar för mig. Men jag har inte samma trygghet vad gäller mina fötter och vad som är bäst för mig där. Precis som med kolhydraterna så finns det många skolor och många åsikter men i det här ämnet har jag svårt att avgöra vems åsikt som är bäst för mig.
Jag gillar inläggen på Träningslära. De är ibland långa men de är enkla att läsa och lätta att förstå. Men det i sig behöver ju verkligen inte betyda att författarna bakom sajten har rätt.
Om Träningslära har rätt så tycker jag att forskningen på området löparskor och skador verkligen är något att höja på ögonbrynen åt. Vi tror att vi vet allt men i slutändan kanske det visar sig att vi inte vet ett skit. Precis som med kostforskningen alltså. Jag vet – jag överdrev lite där, men det är så himla lustigt att vi lever i en sanning hur länge som helst för att sedan upptäcka att det inte alls stämde.
Hur som helst, Träningslära skriver att man i flera studier inte hittat något samband mellan BMI och skadefrekvens när det gäller löpning. Är du tjock – så ge dig därmed ut och spring! Jag misstänker att många av oss (ja sett till mitt BMI tillhör jag definitivt tjockgruppen) är rädda för att börja jogga för att vi tror att vi är för tjocka. Vilken fantastisk usel anledning till att sitta kvar i soffan!
Vi är många tjocka som springer och vi är många tjocka som mår otroligt bra av det. Visst finns det de tjocka som inte kan springa på grund av ont i knän eller fötter – men det finns många smala och vältränade som också får ont i knän och fötter. Sitt inte där och tro att du inte kan, det finns för mycket potential i dig för det. För att citera Felicitas: att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv!
21 kommentarer
Just att springa kan absolut kännas tufft om man väger mycket, men jag blir alltid riktigt glad av att möta stora tunga människor som motionerar. Vill ge dem en high five när de passerar! För det är bra mycket jobbigare för den här personen än för mig och ändå kämpar de på, grymt! Håller På med kampsport och kettlebells, i kam
Smal eller ej, men jag är till min stora besvikelse en av de som inte klarar av att springa (längre), eftersom vaderna ballar ur direkt. 🙁 Men man får komma över löparsorgen (det tog ett tag!!) och försöka hitta andra (tränings-)glädjeämnen! 🙂 <3
TACK Sara för ditt inlägg! Det är inlägg som dessa som gör att jag vill börja bloga igen. Stor kram till dig
Känns som ett lite knepigt kausalitetsproblem detdär. Är det att man inte springer som gör att man blir tjock eller det att man är tjock som gör att man inte springer. Som med allt annat (t.ex. kosten) har väl detta inget lätt svar, och olika typer av träningsform passar olika människor. Alla kan ju faktiskt inte springa pga av t.ex. knäskador osv.
Tack för tipset om träningslära; verkar finnas guldkorn.
Jag SKAAAA…. 🙂
Jag har länge tyckt att det är slående vad lite forskning det görs runt träning och hälsa jämfört med den forskning som görs på sjukdomar.
Jag tog fasta på det du skrev om att vi tror att vi vet allt tills nya rön dyker upp och kastar omkull all gammal kunskap.
Som exempel kan man ta att det inte var mer än 30 år sedan man avrådde kvinnor från att springa för att man var säker på att livmodern skulle trilla ut om de gjorde det..
Jag tror det är oerhört viktigt att lyssna på sej själv och sin kropp samtidigt som man med rätt nypa salt tar åt sej av forskning och skrutinerad kunskap.
Alldeles nyss: 10k löp och dopp i insjö.
Nu: kyckling med ris och grönsaker.
/lev väl
Jag kan tänka att resonemanget håller lite på grund av det här:
En överviktig person som inte har tränat på ett tag är (oftast) oerhört medveten om sin kropp och kanske därför också startar upp bra mycket lugnare än en “smal” person. Ökar mängd sakta, medveten om att löpning är en belastning som blir större ju tyngre man är.
En normalviktig person kanske lätt struntar i råden kring att man ska ta det lugnt och bara kör på, tänker att “jag är ju smal, mina leder klarar det här” och genom det skadar sig.
Intressant är det iaf 🙂
Sara: jag tror absolut att träningsovana smalisar hittar lika många ursäkter som tjocka träningsovana. och man ska ju inte gå ut och springa som en galning – utan skynda långsamt!
Andrej: jag undrar vad det smalonda beror på? har man mer smörj i lederna som tjock kanske? underligt!
EmelieMaria: nä, sannerligen inte lätt.
Sofia: all träning är bra träning, och tummen upp för att du har försökt! jag upplevde också att det störde när fettet guppade förut, men det har – av märklig anledning – upphört nu…
Emmas: 🙂
Grabben: japp. och det är inga lätta deltagare direkt.
Ulrika: tack 😀
Karin: 🙂
Annika: sant, andra anledningar är att man tycker att det är pinsamt att springa bland andra, pga av att man är tjock. och det är ju dumt. när jag själv ser “tjocka” personer springa blir jag så jäkla glad – för jag vet att det är extra tufft för dem. i själva verket är de stora inspirationskällor, inget man skrattar åt! ja, jag vet att det är en käns person som sagt det kloka – men det var jane jag kom att tänka på eftersom det möter mig varje dag på hennes blogg. 🙂
Det kan ju också vara så att just skaderisken som överviktig inte är det främsta argumentet till varför man inte springer (om man nu inte gör det). Men nog blir det vanligare och vanligare att man ser alla typer av former och storlekar på folk man möter i motionsspår och på gym, Härligt att alla vågar och vill tycker jag! Vi är ju alla olika 🙂
Och på tal om källa, så tror jag att du inte bara citerar Jane (felicitas) utan filosofen Kirkegaard 🙂
Du har helt rätt!
Håller med, väldigt bra resonemang! Vilken energi i hopp-bilden på stranden, den lyser av glädje 🙂
Deltagarna i Biggest Loser kan ju springa, då kan alla andra det också.
Säger bara: WORD!
Det här med att det gör ont i ben och knän när jag _försöker_ springa är faktiskt något jag kan ta, men det jag tycker är värst när det gäller smärtan då jag ens joggar jättesakta är hur fettet bara guppar upp och ner och sliter i huden.
Sen att jag glömmer bort att andas för att jag fokuserar så mycket på att sätta fötterna framför varandra är väl en helt annan sak…
Jag fegar nog ett tag till, trots ditt peppande inlägg, och kör med mer spinning och dylikt.
Det känns ju som att överviktiga rent logiskt borde slita mer på knän och sådant eftersom de har mer vikt att bära runt på, fast iofs så kanske benen redan vant sig eftersom det är möjligt att gå utan att paja knän osv.. Inte lätt att veta vad som är rätt i den stora träningsdjungeln ;D
Jag har mer ont i knän/fötter/höft när jag blivit “smal” och springer/tränar än jag hade när jag var “tjock” och satt i soffan.
Men f-n vad mycket bättre jag mår nu än då.
Och visst är det enklare att hitta anledning till att INTE träna än att träna.
Fast när jag tänker efter, har det kanske mer med nån slags träningsovilja att göra än med kroppsvikt. Jag kan tänka mig att det finns rätt många träningsovana tunnisar där ute som även dom hittar argument för att stanna i soffan?! hm.
Bra resonemang Sara! ..att “vi” tjockisar lättare hittar argument för att stanna i soffan. Man blir ju inte mindre av att stanna där direkt.