Det är mitten av juni och mina 10 veckor till toppform har ebbat ut. Toppformen ligger fortfarande framför mig. Därmed inte sagt att jag inte är i form. Därmed inte sagt att jag är missnöjd. Men det kunde ha varit lite bättre.
En del saker vet man med sig om sig själv. Andra saker lär man sig på vägen. Och så finns det insikter man aldrig kommer förstå eller ta till sig.
Det har blivit tydligt för mig hur jag tröttnar på långa projekt. Liksom resten av mig så vill jag ha ombyte och variation och ett målsättning långt fram försvinner in i den framtid det befinner sig i. Det finns så mycket annat kul på vägen som pockar på min uppmärksamhet.
Med tanke på den insikten är jag galet nöjd med mitt 30-milsprojekt som levde under april. En månad är lång tid i min värld. Med tanke på den insikten är det inte förvånande att jag kroknade på mitt 10 veckor till toppformsprojekt. Det var inte målsättningen som var dålig – det var sättet det genomfördes på. Jag skulle delat upp det i mindre projekt, i mindre utmaningar och framförallt fler.
De dagar som gått har gått men de dagar som kommer är förmodligen fler. Jag går mot nya mål. Varje dag är en ny början till att bli den jag vill vara och det jag vill göra.
5 kommentarer
Jag är nog en som sätter langsiktiga mal – men maste ocksa ha korta delmal, kan ju inte fa allt pa en gang!
ja ska jag fixa långkörare måste jag helt tiden påminna mig om slumålet! och ha en miljon småmål för att hålla den taggadekänslan på topp!!
Har funderat i samma banor den här helgen. Jag tappar greppet hela tiden, antingen utan mål eller för långa mål. Ska sätta kortsiktiga mål hädanefter. Och har jag något längre ska jag ha kortare mål som gör att jag når det längre.
I hear ya, tio veckor är skitlänge, mitt tålamod tryter sjukt mycket fortare än så…