Jag kände mig lite trött i benen idag men det försvann till kvällen. Så passande – jag hade en straffrunda med Grabben inplanerad. Grabben behöver inte straffas, han har börjat med sin envisa löpbandsträning och har dessutom anmält intresse till Boston marathon, han var inkallad för att agera hare och peppcoach. Jag utnyttjar honom alldeles för dåligt för detta ändamål. Det beror mest på att han inte är så pigg på att följa med efersom jag ibland blir frustrerad på honom för att han säger fel saker. När jag är supertrött och har hälften av en distans kvar så kan han säga “bra, nu är det hälften kvar” och då känns det som en evighet och så blir jag frustrerad. Det där har visserligen bara hänt 4 gånger på alla de rundor som vi sprungit ihop under de snart 4 år vi varit tillsammans, men Grabben uppfattar det som att det händer jämt…
Den nytvättade lila Craftjackan kändes rätt så tight när jag drog den på mig och jag vet inte om det är jag som expanderat eller om det är jackan som krympt i tvätten. Den har visserligen tvättats ett gäng gånger förut men tanken på att jag skulle ha expanderat tilltalar mig inte och jag vet att jag har otur när jag tvättar. För inte så länge sedan krympte jag Grabbens tröja från Lindeberg (det blir dyra engångsartiklar konstaterade Grabben torrt) och imorse upptäckte jag till min fasa att min sprillans nya röda sport-bh på något sätt hamnat i en vit tvätt. Jag vågade knappt hänga upp plaggen, än mindre säga något till Grabben, så det var med en oändlig suck av lättnad som jag konstaterade att inget vitt blivit rosa. Rosa är fint, men inte på hälften av kläderna i vår garderob…
Löpningen gick över förväntan. Antingen för att Grabben sprang med och coachade, eller för att det var mörkt. Jag springer alltid bäst i mörker. Vi började med 10 minuter långsam uppjogg, 10 minuter utanför bekvämlighetszon, 10 minuter på max och 10 minuter nedjogg. Jag upplevde det som väldigt kontrollerad löpning men när jag var klar fick jag skäll. Och det var berättigat. Jag släpper ju inte på den där kontrollen som ska ta mig från en puls på 90% av max till närmre max. Jag kan prata alldeles för snabbt efter 10 minuters maxlöpning och jag kan spurta alldeles för mycket de sista 2 minutrarna. Dessutom kan jag springa nedjoggen alldeles för enkelt. Jag gjorde inte mycket rätt detta passet alltså, ja enligt Grabben i alla fall… (men det känns bra i kroppen, i flåset och i benen och det är jag nöjd med)
Jag pustar ut över en häck på Sannarps tartanbana någon gång under sommaren. Jag kom nog högre i puls då än nu. Å andra sidan sprang jag kortare intervaller och vågade kanske mer?
5 kommentarer
Värdet av en coach skall inte underskattas! För min del gör det hela skillnaden, om någon hejjar på och tror på mig eller inte.
Tur mded vittvätten där f ö, jag själv hade INTE samma tur häronhelgen. Så, nu är alla nya fina seamless-underkläder från twilfit grisrosa…
Sv; Nemen vad kul!!! jaså, du åker hit ofta? Hur kommer det sig? Skidåkning eller släkt som lockar? Eller du kanske har lägenhet här med?
Jag flyttade från Göteborg för 2½ år sedan, bor i östersund under sommaren och i Åre under vintern. Har lägenhet på båda ställena. Flyttade hit för att åka skidor och så läser jag på universitetet också 🙂
Så du kommer upp på öppningshelgen! Då kommer det nog bli en massa kul, som vanligt =) man kanske ser dig i vimlet?
Snorkkis: ja det är mycket lättare när man får sitta ner. haha. jag är skitkass på att ta ut mig när jag springer.
Eva: ja, det är någon mental spärr som knäpps på i huvudet. mycket dumt! vems pass var du på?
Bra jobbat. Jag tycker också att det är jättesvårt att prestera max när det kommer till löpning. För mig är det nästan mer jobbigt mentalt än fysiskt. Det är i alla fall vad jag inbillar mig – men det är nog mer än inbillning eftersom jag oftast brukar känna mig ganska fräsch efteråt.
Har lättare att ge max på cykel. Körde ett skönt cycling-pass på SATS ikväll.
Har du lättare att ge allt på spinning? Har fått för mig att du brukar vara ganska bra på att maxa. Jag är skitdålig på att över huvudtaget släppa på spärrarna och ge allt. En mental Kina-mur i hjärnan som envist sitter kvar.