Jag vaknade upp imorse, dagen efter Stockholmsmaran, med halsont. Det där med marathon tar på krafterna. Att heja fram alla vi kände, och många vi inte alls kände (vi hejade till exempel på varenda löpare från IF Linnea vi såg – trots att vi bara kände några få), var dock inte lika jobbigt som att springa själv. Men roligt var det. Och jag hoppas att vårt applåderande och hejande vid 2 km, vid dryga 22 km och strax före mål, hjälpte lite i värmen och tröttheten.
Vid 22 km kände jag ingen längtan till att springa loppet själv. Men strax före målgång väcktes den sovande Stocholm marathonnerven. Det är inte loppet jag vill åt. Det är känslan efteråt – den kolossala nöjdheten som är så störtskön trots en värkande kropp. Jag är avundsjuk på alla er som gick i mål igår. Avundsjuk på stelheten idag. På smärtan i fötter och ben. På tröttheten. Fy fan vad ni är bra!
Hejaklacken!
Klart man måste ha vätska efter målgång.
För fler bilder, kolla in Sofys blogg. Hon gjorde ett bättre jobb med kameran än vad jag gjorde.
0 kommentarer
TACK! (kolossal nöjdhet var det ja! 🙂
Vad kul! Hade också velat vara där och hejja. Nästa år kanske 🙂
Jamen då var det ju dig jag såg vid drygt 2 km! Tyckte jag kände igen några av er i klungan. Vad skönt det är när folk hojtar och tjoar efter banan, man blir så glad! Och jag gissar att det nästan är lika jobbigt att stå brevid som det är att springa. Ni måste klappa, spana, skrika, flytta på er vid noga uttänkta tillfällen osv. Värsta strategispelet alltså! Grattis också till Grabben, han ser nöjd ut….
Tack för all pepp igår, ni var verkligen underbara där ni stod. Tyvärr missade jag er på Gärdet men supporten innan målgång var super! Blev så himla glad att se er och jag fick ny kraft att piska mig fram den sista metern. Tack i massor 🙂
Tack för peppet som sagt! Och synd att jag inte såg/hörde er på gärdet men jag är ju helt inne i min värld plus att jag ahr hög musik i lurarna 🙂
Hur gick det för grabben?