Idag hade jag och Coola Karin bestämt terrängträff. Denna gång i spåret vid Hellasgården.
Lugna puckar i spåret
Det var en svartklädd trio som gav sig iväg på Hellasmilen efter jobbet idag. Coola Karin, jag och hunden Trixa. Jag kände mig lätt och bra i benen, men vi tog det lugnt och fint och blandade snack om jobb och livet med varsamma steg runt de värsta gyttjepölarna.
Vid Strålsjön tog vi en paus och kastade pinnar ut i vattnet som Trixa fick simma och hämta och rakt ut ur den tysta skogen kom ett fotbollslag med killar i 15-årsåldern som var ute och tränade.
Efter 7 kilometer sprang vi, med en kopplad Trixa, förbi tre medelålders damer med varsin lös hund. Jag ville bara förbi och höll Trixa tight intill mig. De tre andra hundarna var det ingen som höll koll på. Jag blev förbannad och råkade svära rätt så rejält åt damerna. Har man inte koll på sin hund när det kommer en annan hund förtjänar man att bli svuren åt. Visst var det en olyckshändelse – men min hund hade lika gärna kunnat vara av den agressiva sorten och då hade det slutat illa. Även om ens egen hund är snäll betyder det inte att alla andra är det. En av damerna tyckte jag skulle lugna ner mig men det hann jag inte. Vi hade redan sprungit förbi när jag blev lugn.
Det var rätt mycket mountainbikare ute och de plingade friskt och tyckte att vi skulle hoppa åt sidan när de kom farande i 130 genom gyttjan. Hoppade åt sidan gjorde vi också. När de körde förbi sa jag ett syrligt varsågod. Jag uppskattar ett tack när jag offrar min egen träning för andra. Jag fick ett tack tillbaka från några av dem.
Jag sa till Karin att det värsta jag vet är sådana där kärringar som går omkring med ett konstant snörp om munnen och glor upp och ner på folk. Tänk om jag blir en sådan kärring. Tänk om jag är på väg att bli bitter. Men nä, det tror jag inte. Jag vill bara stå upp för mig själv. Som med lägenheten i Halmstad. Besiktningsmannen säger att det absolut inte går att ändra besiktningsdagen från en onsdag till en fredag. Det gör det visst. Det ska jag allt ta och bevisa!>
0 kommentarer
Personligen hatar jag i princip varenda hundägare i sthlm. De har noll koll och fattar inte att de har ett strikt ansvar för vad deras hundar hittar på. Blir så förbannad varje gång jag möter en hund som gör utfall. I andra ändan av kopplet kan det stå vad som. Jag skiter i! Kommer det fram en lös hund är jag en bitch, både mot hunden och dess ägare. Så är det bara.
samma sak gäller när man springer med sin hund, man måste visa respekt och ta in hunden vid sidan. Även om JAG vet att hunden är snäll och inte bryr sig om människan man möter kanske den är hundrädd! Helt enkelt respekt och vett och etikett! Usch, nu blev jag upprörd. Vi kan muttra ihop!
Få gratis grejer: http://www.gratisbio.se/?RecruiterID=33591
Det är bra att ryta till ibland! hehe, väldigt traumatiskt i skogen. Det var nog den mest händelserika milen på länge! =)
Anna (orka mera):
Ja. Men det är alltid kul i skogen. 🙂
Susanna:
haha jag vet inte jag – kolla med Karin. Hon fick sig kanske en traumatisk upplevelse…
Haha, det är roligt att föreställa sig dig småmuttrandes i skogen 🙂
Oj låter som en jobbig tur med massa störningsmoment på vägen. Kan inte tanter med hund och snabbcyklande galningar ha ett eget spår någon helt annanstans, långt långt bort????