Tråkig träning

Det har tagit några månader för mina kollegor att förstå att jag faktiskt tränar en del.

Tröttnar du aldrig?

Mina kollegor tränar. Ibland. En av dem springer ganska ofta och gör hyfsade tider på Lidingöloppet och Stockholmsmaran. Vi brukar träna tillsammans på lunchen. Hon springer intervaller på jobbgymmet och jag gör något annat. Svettas på crosstrainern eller lyfter skrot. På jobbgymmet är det verkligen skrot jag lyfter. Järnskrot. Eller vad det nu är.

Jobbgymmet.
Skrotet syns inte.
(Maskinerna använder jag inte)

Hur som helst, löparkollegan undrar om jag inte tröttnar på träningen. Men hur skulle jag kunna göra det? Min träning är ju lika varierad som fingeravtrycken på en människohand. Jag avskyr rutiner och kan aldrig köra samma klass eller samma pass vecka ut och vecka in. Jag blandar friskt mellan olika upplägg inom spinning, löpning och styrketräning. Det är intervaller och det är terräng och det är backar och det är tunga pass och det är lätta pass och det är korta pass och det är långa pass och det är supersets och det är få reps och det är allt det där som går att blanda och variera i all oändlighet.

Kort sagt: det är väldigt få pass som är det andra likt. Hur kan man då tröttna? Om man tröttnar, vad är det man tröttnar på? Att svettas? Att duscha?

Jag fascineras också av hur man kan skriva en väldigt nischad blogg – och aldrig tröttna på den. Grabben förundras över hur jag aldrig får slut på idéer. Efter varje löppass har jag en känsla att förmedla, efter varje styrkepass något nytt att berätta, efter varje spinningpass en ny idé.>