Min mamma tjatade alltid på mig att jag skulle bli simlärare. Sedan fick hon det till att jag skulle bli skidlärare. Hon har dock aldrig sagt något om spinninginstruktör. Men det får jag höra från annat håll istället.
Att vara eller inte vara (instruktör)
Jag blev aldrig någon simlärare, trots mammas tjat. Jag tyckte det var en dålig idé redan första gången hon föreslog det. Mina egna simskolelektioner genomfördes i iskallt västkustsvatten med en konstant skräck för röda, brännmaneter. Jag blev aldrig bränd, tog visserligen några simborgarmärken men är ändå riktigt dålig på att ta sådana där övertydliga simskolebentag.
Skidlärare blev jag däremot. Och visst var det roligt att se mina lärjungar göra framsteg, ung som gammal. Riktigt roligt till och med. Men – inte alltid. Jag stod i mina pjäxor hela dagarna och när jag väl hade ledigt ville jag helst göra något annat än att åka skidor.
Tanken på att vara någon annan slags instruktör inom området träning har slagit mig. Men – ja det finns alltid ett men – jag vill inte riskera att faktiskt tröttna.
Det är en oerhörd skillnad mellan att instruera (i upplärningssyfte) och att guida. När man lär upp handlar det om att anpassa sig till deltagarens nivå och ta det därifrån. Trots alla mina månader i snömeckat Whistler blev det därför inte så mycket offpiståkning. Många av de skidlärare som är kvar år efter år guidar mest med mindre fokus på teknik och mer upplevelse.
De flesta spinningpassen är också en form av guidning, men det går inte att komma ifrån att den där representativa, tillmötesgående sidan av en själv alltid måste finnas där. Som instruktör bör deltagarna alltid vara i fokus men jag är en mycket självisk person. Just nu vill jag vill faktiskt bara fokusera på mig, mig själv och ingen annan. Ni hör att det rimmar illa, eller hur?
Samtidigt vet jag att det finns utmärkta utbildningsmöjligheter i Halmstad och kanske är den själviska perioden en fas som ebbar ut i och med att jag någon gång når mina viktmål. Ska jag sitta längst fram på en cykel vill jag också se ut som en förebild.>
0 kommentarer
Det är enorm skillnad på att vara stor och vältränad eller bara stor och överviktig. En tjock och trött instruktör skickar definitivt ut fel signaler, men en som orkar hur mycket som helst och är duktig och engagerad – det är en annan femma.
Fundera vidare på det där med instruerandet, du behöver ju inte göra det just nu. =)
Själv har jag inte ångrat en sekund att jag blev instruktör den dag jag tog klivet. Det är fantastiskt roligt (och ja, jag känner igen mig oerhört väl i det där att gå in i sig själv och bara köra sitt eget race, men att instruera och att träna själv är två olika saker: det ena utesluter inte det andra).
kram,
Katarina (som inte ser ut som en spaghetti med muskler på)
Anonym:
Tja, om en tjock instruktör orkar mer än en smal deltagare sänder det ut en hel del intressanta signaler.
Men – jag tycker samtidigt att du har en poäng. Som instruktör sänder du ut förtroende genom att se vältränad ut, givetvis. Precis som en make up-artist inte bör se för vulgär ut – eller en finansiell analytiker bör vara propert klädd. Det första intrycket är viktigt, givetvis.
Men Anna (orka mera) har också en poäng – det finns väldigt många vältränade riktigt dåliga instruktörer. De går också “fetbort”!
Bra poänger där i inlägget! Tror som alla andra att du skulle passa jättebra som instruktör – vem skulle inte bli peppad av en grym toppentjej som du liksom?
Visst är det märkligt (kan inte låta bli att kommentera…) att det finns idioter i den här världen som anser sig ha rätt att spy ut sin åsikt pga brist på självkännedom. Och visst är det extra märkligt att de alltid är anonyma? Tragiskt var ordet, men det visste vi ju sen tidigare! Anonyma, missriktade och meningslösa kommentarer går fetbort!
Kommer du och hejar på oss på söndag förresten? 🙂
Överviktiga instruktörer går verkligen fetbort! Jag vill inte gå på en spinningklass med en tjockis framme i instruktörscykeln! Vad sänder det ut för signaler?
Och tänk egoboosten av att sitta/stå längst fram i en klass och få vara den alla tittar på och vill lära sig av! Jag vill ju gärna vara som alla mina dans- och aerobicstränare, många av dem är mina förebilder! Framförallt gillar jag en tjej med lite lår och höfter som visar att alla inte måste se ut på ett sätt bara för att de är tränare. Så det så.
Jag tror att du skulle passa bra som instruktör! Om du brinner för det du gör kommer det att avspegla sig på deltagarna. Jag röstar för att du ska satsa.
Precis som föregående kloka talare tycker tror jag också att du skulle passa utmärkt som instruktör. Du inspirerar hur många som helst med din blogg och skulle antagligen vara lika inspirernade som instruktör!
Men! Om du inte vill ska du själklart inte utbilda dig! Man gör det ju trots allt för att man tycker det är kul! 🙂
Angående egobiten: det kan vara en stor egoboost att se andra utvecklas pga av ens egen arbete.
Du kommer att nå ditt mål. Du är så himla målmedveten och envis! Var sak har sin tid i livet, och jag tror att du förmedlar bäst när du själv känner dig som ett föredöme.
Under tiden kan du ju alltid blogga och se till att vara ett föredöme och en inspirationskälla i cyberspace!
Sen håller jag förstås med föregående kommentatorer: En bra förebild är någon som ser ut att må bra och har kul där framme – och att guidning är bättre än totalfokus på eleverna.
Ha, ha,, jag är också självisk! jag skulle nog inte ens palla att vara skidisntruktör en längre tid. jag vill åka fort, jag vill se framsteg, jag vill ösa och framförallt vill jag ha dedikerade elever i så fall. Jag är sjukt krävande som människa och kompenserar det med att ge mycket av mig själv…men det funkar ju inte om man inte får tillbaka. jag tror som du att det är en mognadsgrej och hoppas att jag kommer kunna lära både egna och andras barn att åka skidor med finess utan att tappa tålamodet. Gällande kroppsammansättning så är du ju på GOD väg! Du är oavsett säkert en grym instruktör…om du kan flytta fokus. Fast också, behöve rman verkligen ha full tfokus på eleveren? jag tror som du på guidning…lite blandat fokus! jag blir som mest peppad när man ser att instruktören faktiskt också får ta i och är mer som “en del i gruppen” än nån som berättar hur och hur fort jag ska göra nåt.
Att vara förebild är så mycket mer än hur man ser ut. En vältränad instruktör som har tråkigt därframme är ingen bra förebild oavsett om kroppen är perfekt. Jag tror att du med all din vilja och jävlar anamma skulle bli en ypperlig förebild, oavsett din vikt, och kanske ännu mer pga den. Tänk alla där ute som har några extrakilon och som kan se på dig med allt din energi och tänka: så där hårt ska jag också köra!
Sen är det ju en annan sak om du inte vill såklart. Men din vikt ska du inte bry dig om! Jag hade älskad dina pass 🙂